Innehåll
Brucebo
Brucebo uppfördes till stor del under åren 1900-1906 av konstnärsparet William Blair Bruce (1859-1906) och Carolina Maria Benedicks-Bruce (1856-1935) och kom att bli ett verkligt konstnärshem. Det ligger nästan granne med Själsö hamn och utgör en avsevärd del av Själsös historia. Brucebo konstnärshem hade inte bara en stor påverkan på Själsö utan var också en av Sveriges kulturella samlingspunkter under början av 1900-talet. Läs hela Brucebos fantastiska historia.
Carolina Benedicks, bakgrund och utbildning
Carolina (stavningen Caroline Benedicks förekommer också) föddes 28 oktober 1856. Hon kom från en välbärgad industrifamilj i Stockholm. Hennes far, Edward Otto Benedicks (1818-1877), ägde Gysinge järnbruk i Gästrikland. Hennes mor hette Carolina Charlotta Cantzler och det var uppenbart att Carolinas konstnärliga ådra kom från moderns sida. Flera av Carolinas morbröder och hennes farmor målade. Edward hade fyra barn, Gustaf (1848), Sofie (1856) och Carolina, som var helsyskon, och Carl (1875, professor) som var halvbror och betydligt yngre. Benedicks kom från en liten ort, Bleicherode i regionen Harz, som låg i centrala Tyskland. De flyttade till Stockholm 1790 och var ägare till Gysinge järnbruk 1823 – 1903.
På 1870-talet följde Carolina med sin styvmamma, Sofia Elisabeth Benedicks, till Gotland på somrarna. Förmodligen grundlades hennes intresse för Gotland under dessa somrar. Eftersom Carolina hade konstnärliga talanger skrevs hon in på August Malmströms målarskola för kvinnor. År 1881 blev hon antagen som elev i bildhuggarklassen vid Kungliga Akademien för de fria konsterna. Hon var den första kvinnliga eleven i bildhuggarklassen. Under sin utbildning träffade hon bland andra Hilma af Klint som studerade måleri och som senare följde med Carolina till Frankrike. Förutom skulptur studerade Carolina även etsning och akvarellmålning. År 1883 åkte hon till Grez sur Loing och Paris, dit många andra konstnärer från Norden sökte sig. Efter avslutade studier i Sverige 1885 flyttade hon till Paris där hon blev elev hos skulptören Alexander Falguière och i grafik hos G. Rodrigues.
William Bruce, bakgrund och utbildning
Carolina och William möts
I Grez träffar William Carolina 1884 och de blir kära i varandra. William är dock uttröttad på sin konstproduktion men framför allt uttröttad på grund av dålig ekonomi. En hel del av hans produktion, omkring 200 målningar, lät han därför skeppa över till Kanada med en ångbåt för att säljas. Ångbåten SS Brooklyn gick dock under och med den alla hans målningar. Deprimerad åker William hem för att vila upp sig på obestämd tid. Carolina åker 1885 till New York och lyckas övertala William att möta henne där och hon avkräver honom ett löfte att komma tillbaka till Europa. William håller sitt löfte och under oktober 1885 förlovar de sig. Den 4 dec.1888 äger ett storslaget societetsbröllop rum när Carolina och William gifter sig på Brittiska ambassaden i Stockholm, för att dagen därpå följas av ett ceremoniellt bröllop i Hedvig Eleonora kyrka. Efter bröllopet reser de tillbaka till Frankrike och Paris. Eftersom de hade ekonomiska möjligheter reser de runt en hel del på kontinenten, men deras fasta punkt var hela tiden Grez. Resorna gick bl.a. till Capri, Italien, Stockholm, Gotland, Paris och även en gång, 1895, till Hamilton, Williams hemtrakter.
Det finns stora likheter mellan konstnärsparet Carl Larsson och Karin Bergöö och konstnärsparet William och Carolina. Både Carl och William hade ekonomiska problem medan Karin och Carolina var ekonomiskt oberoende. Både paren träffade sin blivande partner i Grez-sur-Loing och båda paren åkte till Stockholm och gifte sig. De skapade båda konstnärshem åt sig, Sundborn respektive Brucebo. Det lär finnas en bild som Carl Larsson har målat av Carolina i Grez. Det är en vy ut mot bron och man ser henne bakifrån när hon sitter och arbetar bakom en skuggskärm.
Carolina och William reser första gången tillsammans till Gotland år 1889. De besöker sedan Gotland årligen och förälskar sig i ön. Carolina har också konstnärsvänner på ön som gör Gotland ytterligare intressant för konstnärsparet. Under sina besök på Gotland bodde de enligt uppgift i en villa som låg mellan Norderport och Snäck. År 1894 reser Carolina ensam till Gotland och det är förmodligen då planerna att skaffa ett sommarhem på Gotland börjar ta fast form.
Emilsro
Marken i Själsö tillhörde de stora gårdarna i Väskinde fram till omkring 1900. Södra delen av Själsö tillhörde Stora och Lilla Bläsnungs, längre åt norr tillhörde marken Gällungs, Kaungs och Ringvide, m.fl. Marken kring Kronviken ägdes emellertid av Kronan. Fastigheten (12/1000 mtl, senare 1:24) där nuvarande Brucebo ligger tillhörde Stora Bläsnungs och såldes av Carl och Anna Bolling 1888 till Elof Wisselgren. Elof var skollärare i Hogrän där han bodde på Annexet. Elofs planer var förmodligen att ha det som sommarhus med avsikt att senare flytta dit när han gick i pension. Han och hans familj bodde ju i ett hus de inte ägde. Kanske fanns det ett bostadshus när Elof köpte fastigheten, men förmodligen var det Elof som där lät uppföra bostadshuset, som borde ha blivit klart senast 1890 då hans föräldrar flyttade dit. De var då pensionärer. Elof och hans hustru fick två döttrar, någon son fick de inte. Yngsta dottern fick namnet Emilie. Det blev ingen liten Emil som man förmodligen hoppats på men stället fick heta Emilsro efter Emilie. Elofs föräldrar bodde där fram till faderns död 1899.
Samma år (lagfart 1900) köpte Carolina och William tillsammans Emilsro av Elof Wisselgren (båda står som ägare).
Brucebo tar form
Med torpet som utgångspunkt planerar Carolina och William det blivande Brucebo, vilket först var tänkt som ett sommarboende. De har även skaffat en lägenhet i Stockholm.
William och Carolina planerade först att bygga det stora bostadshuset, som ritades av William. William hade en oavslutad arkitektutbildning från sina tidiga studier. Det gamla huset från Emilsro fick utstå en kraftig förvandling för att passa in i den nationalromantiska stil som konstnärsparet ville ha. Sammanbyggd med det ombyggda huset lät de uppföra en större ny byggnad. Så fort delar av ombyggnaden var klar flyttade de in i huset. Den nya delen kom att omfatta hall, ateljé, matsal, sällskapsrum, gästrum m.m. Den gamla delen blev själva bostaden med sovrum och kök och försågs med en stor terrass mot sjösidan.
Korsvirkeshuset ritades av Carolina och uppfördes som personalbostad. Som förebild hade Carolina Burmeisterska huset i Visby. Det tog nära 6 år att förverkliga Brucebo.
Under den aktuella byggperioden, 1900-1906, uppfördes även en del andra byggnader. Två paviljonger, stall med lider, en välvd iskällare i kalksten och en strandbod som ateljé kom också till under samma period. Från strandateljén har man en beundrad utsikt över Själsö hamn. Nedanför strandateljén fanns det även en badstuga som stormarna vartefter ödelade.
Senare lät Carolina bygga om ett gammalt skjul alternativt liten lada till en skogsateljé. Skogsateljén låg i slutet av den väg som fått namn efter fru Bruce, Bruces väg. Marken där skogsateljén låg köpte köpte Carolina 1906. Skogsateljén finns inte kvar, den brann ner under 1940-talet, men rester av grunden finns bevarad.
Bostadshuset
Bostadshuset är byggt i nationalromantisk anda. När man kommer in i hallen, byggd i jugend stil, möts man av ett ganska mörkt rum med en rikt utsmyckad öppen spis. Från hallen kommer man in i salongen som senare används om matsal. Här strömmar ljuset emot besökaren från de stora fönstren som också medger utsikt mot havet. Intill salongen ligger husets hjärta, den stora ateljén med en rumshöjden som motsvarar två våningar. Rummet har mycket höga fönster som ger extra ljus åt rummet. När William dog lät Carolina ateljén förbli i det skick den då hade som ett minne över William och hans konst. Från ateljén och från hallen kan man nå biblioteket som användes som sällskapsrum.
Alla nu nämnda rum har en öppen spis, viktigt för att kunna hålla varmt under vinterhalvåret. Om Carolina och William från början tänkt sig ett sommarhem måste de ha tänkt om när bostadshuset ritades. De stora öppna spisarna tyder på att huset skulle användas även under den kalla årstiden och att planerna säkert var att så småningom flytta permanent till Brucebo. I den gamla ursprungliga delen finns kök och sovrum samt indianrummet. I indianrummet samlade William och Carolina föremål inköpta under de många olika resorna på kontinenten. Namnet på rummet kommer från att där förvarade Carolina även indiandräkter hemforslade från någon av resorna. I byggnadens övervåning finns gästrum för övernattande gäster ur konstnärsparets stora umgängeskrets.
Konstnärsparet arbetade båda intensivt med sina konstarter. Eftersom de hade en god ekonomi behövde de inte sälja ut sina konstverk. Därför finns merparten av deras verk kvar i bostadshuset på Brucebo.
Carolina som konstnär
Carolina gjorde skulptur, etsningar och akvareller. När hon avslutade sina studier 1885 i Stockholm deltog hon i en tävlig och belönades med prisämnet ”Kain flyende efter Abels mord”. Samma år reste hon till Paris, försedd med rekommendationer till dåvarande direktören för École des Beaux Arts, Paul Dubois. Bland hennes mer kända brons- och marmorskulpturer hittar vi ”Den sårade Badaren” 1890, som ställdes ut på Salongen i Paris 1893, och ”L’Obsédé” 1899 samt ”Gäsparen”. Bland statyetterna kan nämnas ”Sista plagget” och ”Morgonbadet”. Hon har också gjort porträttbyster av P.A. Säve och bildhuggaren Emil Wikström med flera. Med motiv hämtade från bl.a. medelhavskusten i Frankrike och Italien samt från Stockholm, Rom och även Kanada har hon gjort etsningar, målat akvareller och ritat teckningar. Carolina har deltagit vid utställningar i Paris flera gånger, på världsutställningen 1900 samt i Rom, London, Stockholm och i Visby. På utställningen 1900 belönades hon med en bronsmedalj för sina arbeten. Hon finns representerad på Gotlands Museum.
William som konstnär
Redan året efter det att William kommer till Frankrike ställer han ut på Salogen i Paris. Trots att han där fick positiv kritik försämras redan året därpå hans finanser och självförtroende dalar. Föräldrarna var inte helt positivt inställda till hans nya stil men William satsade högt och började måla i kolossalformat. Han vann med sin ”Temps Passé” en medalj på Salongen 1884, dock hade han fortfarande ekonomiska problem. Efter sin hemresa och depression kom han tillbaka som en mer djärv konstnär. Han målade 1888, samma år som han gifte sig, ”The phantom hunter” , som blev mycket uppmärksammad och en stor succé. Uppmärksammad blev även Landscape with red flowers, 1887. Han målade gärna på duk med havet som motiv, porträtt av sin fru, Stockholmsmotiv, landskap, mytologi m.m. En av hans sista stora målningar var Gotlandsvåren. Han hann med rekordmånga utställningar, Salongen i Paris 15 gånger, världsutställningen 1900, London, Toronto, Stockholm 1897 med mer än 130 målningar, New York, 1901, där han vann en guldmedalj och postumt i Paris 1907 med 122 målningar. Han finns representerad på Nationalmuseet i Stockholm. Även på Residenset och konstmuseet i Visby finns det en del konst av William Blair Bruce och givetvis på Art Gallery of Hamilton.
Carolina stöttade hela livet igenom William och hon blev också hans favoritmodell. Under en vistelse i Stockholm, förmodligen på besök på Konstakademien sjunker William ihop och dör helt oväntat den 17 november 1906, endast 47 år gammal. Han dör precis när Brucebo är färdigbyggt. En tid efter Williams död skänker Carolina, i samråd med Williams far, 29 målningar till staden Hamilton, med löfte om att ett museum skulle byggas för att inhysa målningarna. År 1913 öppnas Hamiltons första konstmuseum tack vare de donerade tavlorna. Museét kom att heta Art Gallery of Hamilton. Den största delen av Williams konst finns kvar på Brucebo. Han kom att influera många yngre konstnärer i Kanada och är mycket uppskattad både i Kanada och även i Europa. Han är dock inte särskilt känd i Sverige – ännu.
William och Själsö
William kom att älska Själsö och Gotland, vilket inte minst märks på den energi han lade ner på att skapa Brucebo tillsammans med Carolina. En artikel i tidningen Idun beskriver honom så här, -Brått hade han. Han var överallt utom i staden. Han älskade att vara i skog och mark, på klippkanten, vid havet, solnedgångar och i strandateljén-. Han ägnade sig även åt amatörarkeologi. Jämte arbetet hade han alltid tid för vänner, vetenskapliga utredningar och att diskutera sport. Han var omtyckt och underhållande och hade lätt för skämt. Han spelade både banjo och på den flygel som ännu finns på Brucebo. William umgicks gärna med ortsbefolkningen och deltog t.ex. i varpkastning. Hemmet blev en träffpunkt för många konstnärer och andra celebra gäster. När han gick bort, alltför tidigt, var det en stor förlust för alla konstnärsvänner, Själsö och Gotland och inte minst för hans släkt i Hamilton samt förkrossande för Carolina. William är begravd på Väskinde kyrkogård. Efter Williams död flyttar Carolina permanent till Brucebo.
Ägare till Själsö
Caroline var inte bara konstnär. Hon var också ekonomiskt sinnad och såg till att hon blev en stor fastighetsägare i Själsö. Hon ärvde säkert en hel del pengar när fadern dog 1877. Genom att köpa upp mark såg hon till att förvalta arvet väl alternativt var det ett förvärv för att få lugn och ro omkring sig eller kanske både och. Kanske hade hon redan nu planer på en stiftelse som behöver framtida pengar för att stödja unga konstnärer. Under åren 1900 till 1920 köpte hon upp stora delar av marken i Själsö. Förutom området kring nuvarande Brucebo som de båda köpt tillsammans 1900 köpte hon 1906 ett omfattande område kring Själsö å och Själsö holme, vilket även innefattade fiskeläget. I köpet ingick också stora delar av nuvarande sommarstugeområdet. Säljare var Anna Bolling som även, år 1908, sålde området kring Brucegrottan fram till Själsövägen. År 1907 förvärvade hon delar av Själsö Fiskeri (runt Kronviken) och marken strax öster om Själsövägen (Skälsö gård). Av Alfred Nyström och hans hustru Anna köpte hon mark norr om Själsö å samt området norr om Brucebo på båda sidor om Själsövägen. Hon förvärvade även mark på andra sidan Lummelundsväg mittemot nerfarten till Själsö. Fiskarstugan och marken runt om köpte hon 1920, också från makarna Nyström. Merparten av den mark hon köpte tillhörde ursprungligen Bläsnungs Stora, förutom Själsö Fiskeri som ursprungligen ägdes av kronan.
Fru Bruce och sociala nätverk
Carolina Bruce kallades fru Bruce på Gotland. Efter Williams död var hon alltid klädd i svart och kallades då även för svarta damen. Fru Bruce var en förmögen kvinna. Hon stöttade och uppmuntrade unga kulturintresserade personer som arbetade med sina konstarter ofta under ekonomiska problem. Hon umgicks med många konstnärer och även andra kulturpersonligheter. På Brucebo bodde det ofta gäster och där ordnades stora middagar. Brucebo blev något av en träffpunkt på Gotland under Carolinas tid på Brucebo. Och gott om plats fanns det. Gästerna kunde inrymmas i det stora bostadshusets gästrum, i korsvirkeshuset, i paviljongerna, i fiskarstugan och i gamla lanshövdingbostaden (Skälsö gård) som ingick i köpet 1907. Carolina hade även inrett skogsateljén och strandateljén så att man kunde bo där under sommaren. Carolina var också mycket gästfri. Bland gästerna fanns bl.a. Natanael och Elsa Beskow, ärkebiskopen Nathan Söderblom och landshövdingen på Gotland. Raul Wallenberg var gäst på Brucebo under slutet av 1920-talet, då endast omkring 17 år gammal. Dåvarande kronprins Gustaf VI Adolf (kung 1950) och dottern prinsessan Ingrid, senare drottning i Danmark, tillhörde också de som besökte Brucebo. Av kronprinsen fick hon ett porträtt som hon alltid hade stående på sin taffel. I umgänget fanns konstnären Hjalmar Strååt med hustru Magda liksom Friedrich och Hildegard Mehler samt Hildegards bror Erich Ginzel. Till umgänget hörde även Johnny och Ellen Rosvall från Mura Maris, liksom systrarna Edith, Ellen och Signe Lignell. I salongen på Brucebo träffade Edit sin blivande make Erich Ginzel. Regementsläkaren Nils Wilhelm Carlson, som även var Carolinas husläkare, var också en av Carolinas vänner. Carlson köpte mark av fru Bruce och byggde det gula huset på Själsöholm. Bilderna närmast nedan med tillhörande text antyder en hel del om Carolinas stora umgängeskrets.
Året är 1925 då Elsa och Natanael Beskow (längst till vänster), som bodde i f.d. landshövdingens sommarresidens, hälsar på hos Ellen Lignell. Ellen hyrde vid tillfället skogsateljén. Till höger om Natanael sittande syns Erich Ginzel, sedan sitter Edith Lignell, Signe Lignell och Anna Lignell. Stående syns Ellen Lignell. Barnen till höger är troligtvis söner till makarna Beskow.
Edith Ginzel berättar i en intervju om Carolina Bruce, när den unge Raul Wallenberg bodde på Brucebo. Han bjöd Carolina, en av Carolinas bröder och några av systrarna Lignell till Snäck på kaffe. När han skulle betala drog han fram en 100-lapp, på den tiden oerhört mycket pengar, inte minst för en så ung pojke. När personalen undrade hur han ville ha tillbaka växeln svarade han i koppar. Hela personalen engagerades sig då i att få fram tillräcklig mycket kopparslantar och först när det blev sent på kvällen kunde de överlämna växeln som fyllde hela Rauls mössa.
Parkbänken på bilden ovan var Carolina favoritplats, där satt hon ofta och vilade efter sina promenader. (Bänken fanns ungefär vid nuvarande brevlåda nedanför Ginzels gula hus).
På bilden ovan, som är tagen utanför strandateljén, kan man innanför fönstret skymta Carolina stående framför en byst av Friedrich Mehler. Sittande framför ateljen syns från vänster violonisten Nora Duesberg från Wien, generalskan Mary Björlin samt Maria Freund från Wien. Stående syns Hildegard Mehler. De bodde alla på Brucebo. Mary Björlin var gift med Gustaf Björlin en mycket känd militär, författare och musikkompositör. Han var överste och militärbefälhavare på Gotland 1895-1903. Han komponerade bl.a. Gottlands infanteriregementes paradmarsch. Nore Duesberg var en mycket känd violinist. från Österrike. Hon företog en hel del konsertresor i Tyskland, Österrike, Ungern och England. 1920 bosatte hon sig i Sverige och blev 1923 svensk medborgare. I Sverige verkade hon för det musikaliska fortbildandet och gav bland annat kontertmusikaftnar i Lund. Från 1923 var Nora Duesberg-Baranowski gift med pianisten Wasili Baranowski.
Teorier finns att Nils von Dardels berömda målning, ”Den döende Dandyn”, skulle vara målad på Mura Maris. Rolf de Maré var son till Johnny och Ellen Roswall. När Rolfs goda vän Nils von Dardel besökte honom på Mura Maris skulle han vid ett tillfälle ha målat den kända målningen. Torbjörn Axelman framför en helt annan åsikt. Vid samtal och intervjuer med Margit Bendelin som arbetade som au pair och även var fru Bruces sällskapsdam berättade Margit att Nils von Dardel målade ”Den döende Dandyn” på Brucebo, med William Blair Bruces penslar och färger och på dennes staffli. Anledningen skulle vara att Rolf de Maré och Nils von Dardel trivdes bättre på Brucebo än på Mura Maris.
Fiskarstugan
Fiskarstugan eller fiskarbostaden som den också kallas är absolut värd ett eget kapitel i Brucebos historia. Till Fiskarstugan hörde även en ladugård med höloft och ytterligare några uthus, varav ett, beläget alldeles vid Själsövägen, är bevarat. Byggnaderna är förmodligen från början av 1800-talet och var sannolikt ursprungligen ett torp med lite åkermark och några husdjur.
Oskar Nyström köpte fastigheten med Fiskarstugan (11/3072 mtl) 1884 av Johan Ekelöf. Fastigheten ärvdes eller köptes senare av Alfred Nyström och hans hustru Anna förmodligen år 1913. Carolina köpte sedan fastigheten år 1920.
Joseph Lundahl i Visby var en erkänd läkare för psykiskt sjuka. Hans stora intresse vid sidan om sitt yrke var musik och han var också en duktig pianist. Joseph Lundahl vände sig till musikhögskolan i Berlin med förfrågan om det fanns någon elev som var intresserad att komma till Visby några sommarmånader för att lära honom musikteori och kontrapunkt. Så småningom gick erbjudandet till Friedrich Mehler, som accepterade och kom till Visby i juni 1921, då 25 år gammal.
Friedrich, född 1896, kom från Frankfurt am Main och hade redan innan han kom till Visby haft stora musikaliska framgångar. Han tänkte endast bli kvar en kort tid i Visby, men kom snabbt in i musiklivet på Gotland och trivdes så bra att han stannade. Genom Carolinas försorg kom Mehler att bo i Fiskarstugan. Carolina lät renovera och möblera Fiskarstugan så att Friedrich kunde bo där och komponera. När Friedrich en dag gick förbi S:t Nicolaus ruin tändes idén att här skulle det passa att uppföra ett musikaliskt verk. Året var 1923. På Brucebo träffade han sin blivande maka Hildegard Ginzel, som kom från Liberec (på tyska Reichenberg) i nuvarande Tjeckien. De gifte sig 1923 och medan de ännu bodde kvar i Själsö föddes deras första barn, sonen Wolfgang år 1926, blivande konstnär. Under år 1923 satte Friedrich också avtryck av sin vistelsen på Brucebo genom att komponera ”Brucebo svit” för piano med bl.a. ”Vikingaborgen” och ”Sommarafton vid Själsö”. Friedrich Mehler skrev så småningom tillsammans med Joseph Lundahl ett utkast till det tänkta musikverket för S:t Nicolaus ruin. När Mehler senare ville jobba vidare med utkastet hade Lundahl för tillfället inte tid.
Mehler bestämde sig för att komma igång och han lär ha komponerat musiken på 10 dagar.Kanske skedde det i Fiskarstugan.Musikskådespelet handlande om gotlänningen Petrus de Dacia som blev prior för S:t Nicolai. År 1929 ägde uruppförandet rum i just S:t Nicolai ruin. Musikskådespelet kom att kallas Ruinspelen och det uppfördes sedan varje sommar fram till 1980. Friedrich blev den dominerande gestalten i musiklivet på Gotland under hela 1900-talet. Han skrev en hel del musik, dirigerade och undervisade i musik på Flickskolan och Visby Högra Allmänna Läroverk. Friedrich dog 1981 i Visby.
I Fiskarstugan bodde också under en tid Hjalmar och Magda Strååt. Hjalmar var en känd konstnär och till flera av hans målningar är motiven hämtade från Själsö. Erich och Edith Ginzel bodde också en tid i fiskarstugan efter det att de gift sig. Under åren 1931-1933 bodde här fiskare William Pettersson med sin hustru Thyra. William, som var fiskareson till Alfred Pettersson på Gröna Gården, hade precis gift sig med Thyra och de behövde någonstans att bo under tiden som de byggde sitt hus under klintkanten nedanför nuvarande Seglarstugan. Förmodligen föddes deras två första barn här, Gösta 1931 och Bror 1932. Fiskarstugan tycktes tidvis fungera som ett pensionat under den här tiden med Edith Ginzel som hjälpte till som pensionatsvärdinna.
Åren efter 1946, när Brucebo drevs som ett sommarpensionat, bodde här varje sommar två nya svenska stipendiater i två av de fyra rummen fram till dess att en ombyggnad genomfördes i slutet av pensionatstiden. Även en senare välkänd person på Brucebo, Torbjörn Axelman, bodde på somrarna i fiskarstugan, första gången 1963 och sedan fram till slutet av pensionatstiden. Omkring 1969-1971 byggdes fiskarstugan om för att bättre passa som bostad till unga konstnärer. Takkupan togs bort och övervåningen kom att bli ett vindsutrymme.
På bilden ovan från 1933 syns den gamla ladugården i mitten med det bevarade uthuset intill Själsövägen till vänster i bilden. Till höger syns två uthus som är rivna och längst till höger syns taket på fiskarstugan. Det var säkert så fiskestugans uthus såg ut när Carolina köpte fastigheten 1920. Någon tid efter år 1933 renoverades ladugården, byggnaden fick bl.a. vit puts. Det kan vara möjligt att ombyggnaden utfördes under slutet av Carolinas levnad, d.v.s. omkring 1934, eller så utfördes ombyggnaderna efter krigsslutet av andra världskriget. Även det lilla uthuset intill vägen renoverades troligtvis samtidigt. Det försågs med en liten veranda och ett stort fönster mot havet, se bild nedan.
Ladugården byggdes senare om för att användas av stipendiater, förmodligen omkring 1969-1971. Den lilla byggnaden vid vägen inreddes som verkstad för stipendiaterna och det stora fönstret mot havet togs bort. Förmodligen utfördes även denna ombyggnad omkring 1969-1971.
Det gamla torpet hade alltså förvandlats kulturbyggnader. Under somrarna kom bostadshuset att bli bostad åt kanadensiska stipendiaterna från år 1972 och den gamla ombyggda ladugården blev bostad åt svenska stipendiater.
Fru Bruce som husbonde
På Brucebo rådde normalt alltid full aktivitet. Förutom att ta emot gäster och ordna middagar så fanns det arbete med djuren, trädgården och alla byggnader. Till sin hjälp hade Carolina förstås tjänstefolk. Här fanns det bl.a. kokerska, trädgårdsmästare, kusk, husa m.fl. De flesta som bodde i korsvirkeshuset. Kokerska var under många år Elina Karlsson. Som tack för sitt uppskattade arbete köpte fru Bruce ett hus på Vårdklockegatan till Elina. Under en tid var Ernst Hejdenberg kusk. Han var också fiskare och bodde vid Stenkrogen. En annan kusk som arbetade för Carolina hette Magnus Tingström. Magnus arbetade på Brucebo under åren 1924-1936. Han bodde med sin familj på övervåningen i korsvirkeshuset. Trädgårdsmästare var sedan 1931 Bertil Persson.
Husdjuren var många, men fru Bruce tog alltid aktivt del i skötsel av djuren. Två jättelika ”ulmerdoggar” fanns i sina kedjor på området, en skara höns kacklade bakom ett ståltrådsstängsel och getter skuttade omkring i gräset. En gethage fanns på andra sidan vägen där det även fanns ett uthus för höns och getter. Sannolikt fanns det även kor på Brucebo. Fru Bruce hade även ett par papegojor, en hette Svea. En ilsken apa hade fru Bruce övertagit från den tidigare ägaren som var trött på den opålitliga apan. Apan fick avlivas sedan den vid ett tillfälle bitit landshövdingen som var på besök. I stallet huserade en häst, ”Folke” som senare ersattes av hästen ”Pojken”, och på lidret fanns en landå för transporter. Turerna gick t.ex. till Visby för att hämta och lämna gäster. På vintern åkte de släde.
Ett japanskt ginkoträd på framsidan av tomten är ett av spåren som visar att konstnärsparet också var intresserade av exotiska växter. Skötseln av den snabbväxande skogsklematisen som planterats in på tomten krävde ständiga ingrepp av trädgårdsmästaren. Carolina hade liksom William bra kontakt med skälsöborna och fiskargubbarna. Hon sågs ofta vandra på vägen bort till skogsateljén, vägen som nu heter Bruces väg.
Brucebo och fiskeläget
Carolina var alltså ägare av fiskeläget i Själsö som ingick i ett markköp hon gjorde 1906. I början på 1900-talet utgjordes området av en enklare fiskehamn utan nuvarande kajer och vågbrytare. Hamnområdet var sannolikt inget som konstnärsparet var särskilt intresserade av. Carolina sålde (?) därför området till de fiskare som använde hamnen. Som betalning fick varje fiskare årligen leverera 2 valar strömming till Brucebo (2 valar = 160 strömmingar, c:a 8 kg). Brucebo har alltså bidragit till att Själsö fiskehamn är en av tre hamnar på Gotland som är i privat ägo. 1967 överfördes lanthamnarna på Gotland till kommunal förvaltning. Nu (1999) äger Gotlands kommun alla större hamnar på Gotland, med undantag för Närshamn, Lauters och Själsö.
Arvet
Några arvingar till Brucebo fanns inte. William och Carolina fick dock ett barn, en dotter som avled i unga år. Enligt Carolines önskemål skulle unga konstnärer från Sverige och Kanada kunna få stipendier och bo och arbeta på Brucebo och hon bildade därför en stiftelse, Brucebo stipendiefond, för att förverkliga detta. Hon testamenterade sedan byggnaderna till stiftelsen för att de och konstsamlingarna skulle bevaras för eftervärlden. Carolinas stora intresse för friluftsliv bidrog säkert till att hon testamenterade före detta landshövdingens sommarresidens till Förbundet av Sveriges KFUK/KFUM (Kristliga Föreningen av Unga Kvinnor och Kristliga Föreningen av Unga Män), som fick lagfart för fastigheten 1936 Carolina dog 79 år gammal den 16 februari 1935. Hon fick en ståtlig begravning med cortege från Brucebo till Domkyrkan. Försvarets musikkår spelade och en specialskriven hymn av Mehler framfördes. Carolina begravdes på Väskinde kyrkogård. För att ta hand om arvet efter Carolina och verkställa hennes vilja i testamentet etablerades Stiftelsen Brucebo stipendiefond för konstnärer. Stiftelsens ordförande blev ärkebiskopen och i styrelsen ingick också landshövdingen och Gunnar Svahnström. Styrelsen för stipendiefonden drev Brucebo ungefär som ett sommarsemesterhem under åren den första tiden efter Carolinas död. Kvar fanns personalen som måste se till att sköta alla byggnader och trädgård. Motiven för att göra några stora förändringar var säkert låga eftersom tidpunkten var mitt under den stora depressionen på 1930-talet. När kriget kom 1939 stängdes Brucebo och personalen fick sluta. Styrelsen hade uppenbarligen ingen riktig kontroll på hur fastigheter fungerar med följd att vattenledningarna och hela värmesystemet med radiatorer frös sönder under kriget.
Brucebo som pensionat
Omkring år 1946 öppnades Brucebo som ett sommarpensionat. Det fanns gott om rum för uthyrning i det stora bostadshuset, korsvirkeshuset och fiskarstugan. Som matsal fungerade ateljén och den gamla matsalen i det stora bostadshuset, där även köket låg. Föreståndare för verksamheten var Lisa Jansson, som kom från Stockholm. Som trädgårdsmästare anställdes Ragnar Dässman. Man anställde också extra personal under sommaren, unga flickor huvudsakligen från fastlandet. Flickorna bodde i paviljongerna och var alltid efterlängtade när de kom i början av sommaren. De drog förstås till sig intresserade unga grabbar från både Själsö och övriga Väskinde. Några av flickorna blev även kvar och gifte sig på Gotland. År 1954 bröt Lisa Jansson ett ben och kunde inte längre sköta pensionatet. 
Carolinas häst, Pojken, som var en riktig trotjänare fanns kvar på Brucebo och användes av William ända fram till 1953 då Pojken dog. Liksom på många pensionat hade man troget återkommande gäster. En viss Torbjörn Axelman dök upp som gäst år 1963 då han bodde i fiskarstugan. Han återkom sedan varje år liksom en annan gäst, Inez Graaf. Inez, som var musikdirektör, bodde alltid i ett gästrum på översta våningen i bostadshuset. Hon återkom 31 år i rad som gäst på Brucebo. Två nya svenska stipendiater kom också till Brucebo varje sommar enligt Carolinas önskemål. De bodde i fiskarstugan och åt tillsammans med övriga pensionatsgäster i det stora bostadshuset. Styrelsen hade så långt inte lyckats få igång verksamheten med stipendiater från Kanada. Förmodligen fattades det pengar för resorna. Något stort ekonomisk överskott kunde pensionatet knappast dra in under den korta säsongen det var öppet och det kostade givetvis ha personal och att sköta trädgård och alla byggnader. År 1966 kom dock de första stipendiaterna från Kanada, Barbara Green och Oliwer Twist, och bodde på Brucebo. Under år 1969-1970 byggde man om fiskarstugan och de tillhörande uthusen för att användas som bostad och ateljéer av stipendiaterna. Torbjörn Axelman tycks bli allt mer krävande som pensionatsgäst och bredde omotiverat ut sig på Brucebo under slutet av pensionatstiden. Personalen var inte alltid så positiv till Axelmans krävande inställning. År 1968 förlägger han inspelningen av Lejonsommar i Själsö, trots att han egentligen är en vanlig gäst. Uppenbarligen har han styrelsens goda minne. Alla skådespelare som bodde på pensionatet under inspelningen, många kända, blev förstås ett trevligt inslag i Skälsöbornas vardag. Brucebo var ju byggt i början av 1900-talet och var inte särskilt anpassat att fungera som pensionat. Det var slitsamt för personalen och behovet av modernisering blev allt mera påtagligt. När köket dömdes ut år 1971 beslöt styrelsen att stänga pensionatet. Det fanns inte tillräckligt med pengar till ombyggnad av köket, modernisering av fastigheterna och pengar till stipendiaterna.
”Imperiet” säljs till kommunen
Hur skulle nu styrelsen för Brucebo stiftelsen handskas med den uppkomna situationen? Det mest logiska beslutet vore rimligtvis att sälja en del av det stora fastighetsinnehavet som stiftelsen ägde så att man fick in pengar till stipendieverksamheten och ombyggnad av köket. Om pensionatsverksamheten åtminstone gick runt ekonomiskt kunde den då drivas vidare. Det var ju bra för Själsö, eftersom många jobbade med denna verksamhet, vilken också lockade många sommargäster till Själsö. Med ständigt stigande fastighetspriser i området hade vidare upprustning av Brucebo till museum eller liknande inriktning sedan i lugn och ro kunnat finansierats genom ytterligare försäljning av fastigheter i takt med det finansiella behovet.
Sannolikt låg Axelman bakom ett helt annorlunda upplägg som styrelsen valde att följa. Både gotlänningarna i allmänhet och gotlandspressen ställde sig frågande till den utförsäljning av Carolinas ”imperium” som pågick. Man uppfattade upplägget som att styrelsen för Brucebo låtit sig övertalats av den från Sveriges Television kända producenten och gått med på en överenskommelse med kommunen och Axelman som knappast stämde med Carolinas testamente och önskemål. Året efter stängningen av pensionatet, 1972, såldes alla fastigheter till kommunen, även själva Brucebo. Det enda som blev kvar i stiftelsens ägo var Fiskarstugan med tillhörande ombyggda uthus. Året därefter var Brucebo till salu och köptes av Torbjörn Axelman för 300.000:-. Fler intressenter till köpet av Brucebo fanns med högre bud men det hela var tydligen och följdriktigt uppgjort i förväg. Genom Axelmans köp försvann dock verkligt allvarliga hot mot Brucebos framtid. Det fanns planer på att använda Brucebo som lokaler till ett havslaboratorium och stiftelsen hade också planer på att bygga ett museum inne i Visby för Brucebos konstskatter och sedan låta sälja ut Brucebo till kommunen som då planerade området för exploatering till fritidshus. Många insändare i tidningarna från de kulturintresserade uttalade sig mot dessa planer. Axelmans köp var dock ett mycket bättre alternativ än dessa hot mot Brucebos bevarande. I Axelmans köp ingick förutom det stora bostadshuset även korsvirkeshuset och strandateljén, medan kommunen bibehöll ägandet till marken. Köpet kom att påverka Brucebos vidare öden i stor utsträckning. Nästan allt var nu utsålt av Carolinas alla egendomar och den kanadensiska stipendiatverksamheten hade knappt kommit igång. Inventarierna ägdes visserligen fortfarande av stiftelsen men var nu satta i händerna på en privatperson och knappast tillgängliga för allmänheten. Köket byggdes om men i övrigt utfördes ingen upprustning. Pengarna från försäljningen gjorde dock att stipendieverksamheten nu kunde komma igång på allvar. The Brucebo Fine Art Scholarship etablerades och stipendiaten Lena Madsen från Toronto, Ontario, Kanada anlände 1972 till Brucebo och Fiskarstugan. Torbjörn Axelman, som ju funnits som sommargäst på Brucebo sedan 1963, kunde nu flytta in som ägare i det stora bostadshuset.
Torbjörn Axelman
Torbjörn Kullänger-Axelman, född 28 april 1932 i Eskilstuna, är känd som svensk TV-producent, regissör och författare. På 1950-talet satte han upp ett antal revyer i Uppsala med Owe Thörnqvist. Han anställdes 1956 av TV och var med om att starta bland annat Aktuellt. Axelman var reporter, studioman, klippare och producent och en av pionjärerna inom svensk färgtv-produktion. Han gjorde en stor insats för den svenska underhållningsbranschen.
Han var TV-producent för bl.a. Professor Harlequins hemlighet 1956, Kuckeliku, 1968 och Små gröna äpplen, 1969. Han var regissör och manusförfattare för bl.a. Oj, oj ,oj eller Sången om den eldröda hummern, 1966, med bl.a. Sven Tumba och Lena Madsén. Filmen spelades in huvudsakligen i Solna. År 1968 regisserade han Het snö och Lejonsommar, filmer som han också var manusförfattare för och 1970 regisserade han Cowboy in Sweden. Efter flytten till Brucebo 1973 fortsatte Axelman framför allt som producent för TV med bl.a. Samling vid pumpen, 1975 och Liten Artistbukett, 1976. Han regisserade och var manusförfattare också för några filmer bl.a. Må vårt hus förskonas från tigrar, 1975 och Flygnivå 1980. Under 1980-talet mitt slutade Axelman sin anställning på SVT och ägnade sig åt reklamfilm och flyg. Axelman gav också ut ett 10-tal diktsamlingar, de flesta skrivna efter flytten till Brucebo och efter anställningstiden på SVT.
Filminspelningar i Själsö
Den första filmen som spelades in på Själsö med Axelman som regissör och manusförfattare var Lejonsommar, en dramafilm från 1968. En del scener spelades även in i Visby. Skådespelare var Sven-Bertil Taube, Essy Persson, Margareta Sjödin, Ulf Brunnberg m.fl.. Medverkande som skådespelare gjorde även fiskare William Pettersson (roll som fiskare), Williams hustru Thyra Pettersson (pensionatsvärdinna) och den ständige sommargästen Inez Graaf (målare och musikdirektris). William, blev känd för sitt speciella sätt att stänga dörrar. Filmen distribuerades under namnet Vibration till USA. Mauritz, spelad av Sven-Bertil, en snygg men frustrerad författare reser till en svensk ö med en idyllisk kust för att njuta av sommaren. Där tas han varmt omhand av Barbro, en sexig tjänsteflicka spelad av Margareta Sjödin. De fördriver tiden med bad, kärlek och fiskafänge. Mauritz faller så småningom i Elizas armar. Eliza spelas av Essy Persson. Filmen premiärvisas 8 januari 1968 på Alcazar Stockholm.
Lee Hazlewood, en amerikansk sångare och skådespelare, och Axelman blev mycket goda vänner. Lee bodde ofta på Bruceboo i en av paviljongerna. Axelman hade tidigare, 1970, regisserat en film med Lee Hazlewood, Cowboy in Sweden. En LP med musik från den filmen gavs ut från vilken duetten med Nina Lizell ”Vem kan segla förutan vind” blev en hit. Hazlewood är annars mest känd för sitt samarbete med Nancy Sinatra. Hitten och listettan ”These boots are made for walking” skrevs av Hazlewood och låtarna Jackson och Summer Wine framfördes av de båda tillsammans. Han skrev även låten ”Souls Island” om Själsö. I en intervju i New York Times ska Lee Hazlewood ha sagt att han ville få sin aska strödd över Gotland. Han dog i cancer 2007 vid 78 års ålder i Henderson, Nevada, USA.
Under år 1975 skedde inspelningen på Själsö av filmen ”Må vårt hus förskonas från tigrar”. Regin svarade Axelman för och huvudrollen innehades av Lee. Medverkade i filmen gjorde åter bl.a. Inez Graaf, Thyra Pettersson, William Pettersson samt nu även Gullmar Ericsson. Gullmar var också fiskare från Själsö. Ytterligare en kändis från Själsö deltog, nämligen Williams hund Rasken.
Filmtiteln ”Må vårt hus förskonas från tigrar” kommer från Kina och är ett uttryck för hälsning eller välgångsönskan. Filmen har dokumentär karaktär. Verkliga händelser blandas med påhittade. Filmen skildrar två personers upplevelser från barndom till vuxen ålder i två skilda världar, den ena är verklig, den andra påhittad. Filmen kom att visas endast på biografen Roxy i Visby
Axelman och Brucebo
Torbjörn Axelman var knappast intresserad av Brucebo som ett konstnärshem. Någon möjlighet för allmänheten att besöka Brucebo och dess konstnärsskatter gavs inte. Av allt att döma intresserade han sig mer av sitt eget filmskapande, måleri och författande och att Brucebo därvid utgjorde en imponerande representationsmiljö. Många själsöbor undrade också varför Carolinas landå skulle stå ute i ett skogsparti året om och rosta sönder och av någon anledning målades originalfärgen på väggarna i matsalen över med vit färg. Den mera bestående insatsen var byggandet av en bastu. Förmodligen räddade Axelman strandateljén från att rivas. Enligt myndigheterna var det ett svartbygge som byggts på strandskyddat område, men Torbjörn kunde genom ett foto bevisa att det byggts åtminstone före 1937 då strandskyddslagen ännu inte gällde. För övrigt utfördes inget eller obetydligt underhåll av byggnaderna och tomten växte fullständigt igen av buskar, skogsklematis och annat sly. Fördelen med Axelmans agerande var att det mesta av konsten och samlingarna från Carolina och Williams tid bevarades i stort sett helt orörda, vilket även gällde byggnaderna. Någon god kontakt med de boende i Själsö tycktes Axelman inte ha haft, med undantag för Thyra och framförallt William Petterson, vilka han kände väl från pensionatstiden. Axelmans verksamhet gick ekonomiskt bra inledningsvis. Men med tiden fick verksamheten problem och till sist sattes hans bolag i konkurs 1995. Han sålde då Brucebo till stiftelsen som nu hade fått bättre ekonomi(?). Korsvirkeshuset kom att hyras ut som privatbostäder, medan Torbjörn Axelman istället fick hyra en del av Brucebo, vilket han gjorde till en ödesdag den första december 2008.
Skottdrama på Brucebo
Omkring klockan två på eftermiddagen den 1 december 2008 utbröt skottdramat i Brucebo. Joakim Hansson, kyrkoantikvarie och ordförande i Brucebo stiftelse kom på besök till Brucebo för att hämta en del tavlor. Hansson blev svårt skottskadad av Torbjörn Axelman, 76 år gammal. Bakomliggande orsak var förmodligen att Axelmans hyreskontrakt blivit uppsagd under september, eftersom stiftelsen hade för avsikt att påbörja renovering av byggnaderna. Det fanns också irritation kring kostnad för uppvärmning av det stora huset, som hade fått en värmepump och nu var uppvärmt. Stiftelsen som tidigare stått för kostnaden ville nu att Axelman skulle betala en del av den ökade kostnaden. Dramat kom onekligen att bli en del av Brucebos historia.
Torbjörn Axelman berättade i rättegången att Joakim Hansson inte förstod ”den djupa avgrund som öppnade sig” när uppsägningen lämnades i september. – Han sa till mig att lägga alla mina grejer i en container, för nu skulle Brucebo bli en byggarbetsplats. Torbjörn Axelmans särbo underströk i sitt vittnesmål Brucebos betydelse för Torbjörn Axelman. – Uppsägningen var en Hiroshimabomb i miniformat. Den slog undan tillvaron för honom fullständigt. Axelman hade också skrivit i sin dagbok den 8 november: ”JH går över lik, gräver sin egen grav.” Axelman var uppenbarligen skakad och uppretad när stiftelsens ordförande Joakim Hansson, stiftelsens sekreterare Hanne Ödin och fyra medarbetare på måndagsförmiddagen kom med flyttbil till Brucebo för att hämta tavlor, skulpturer och andra konstverk. Avsikten var att verken skulle registreras, rengöras och restaureras för att sedan återställas efter det att renoveringen av byggnaderna var genomförd. Enligt förundersökningen har Torbjörn Axelman sagt att han tänkte ”något jävla straff ska du ha för det här, nu ska jag skrämma skiten ur dig” medan Joakim Hansson var uppe på övervåningen och hämtade de sista tavlorna. Men tydligen saknades några tavlor och den manlige konststudent, som var med när konsten vid Brucebo hämtades, beskrev i ett vittnesförhör den laddade stämningen i köket där dramat ägde rum. – Joakim Hansson frågade sakligt och tydligt efter de saknade tavlorna. Han fick mumlande svar, men jag förstod att Torbjörn inte ville svara. Han ville tydligen inte lämna ifrån sig två tavlor som fanns i sonens rum. Han ville ha kvar dem över julhelgen. – Joakim frågade tre gånger, och jag såg hur Axelmans fasad rasade mer och mer. Jag tyckte synd om Torbjörn och ville inte se honom bryta ihop. Det blev så obehagligt att jag lämnade rummet, berättade konststudenten.
Strax därefter utbryter skottlossning. I samband med att Hansson tar Axelman i hand för att säga adjö blir han beskjuten med ett skott som träffar överkroppen. Hansson flyr ur köket och blir då beskjuten under sin flyktväg i det lilla köket med i vart fall ytterligare fyra skott. Ett av skotten träffar Hansson i ryggen och ett i handen. Efter skottlossningen tömmer sedan Axelman tomhylsorna i soppåsen och laddar revolvern med sex nya patroner. Kulhålen i köket finns kvar som påminnelse om dramat. Hansson lyckades själv ta sig ut ur huset liksom två av medarbetarna. Hansson springer uppför kullen men sjunker ihop efter en liten bit. Här blev han liggande i gräset men får akut hjälp av en kollega. En tillfällig besökare larmar ambulans och polis. Först efter en hel timme får han hjälp av ambulanspersonal. Risken för räddningspersonal att bli beskjutna bedömdes som överhängande. De övriga tre medarbetarna befinner sig inne i huset och tar sin tillflykt efter skottlossningen till en balkong, där de blir sittande i åtta timmar.
Tillkallad polis såg mycket allvarligt på situationen och bestämde sig för att kalla på Nationella insatsstyrkan. Den influgna Nationella insatsstyrkan sändes till platsen, liksom brandbil, ambulanser och en läkargrupp. Själsövägen spärrades av kring Brucebo för all trafik. Gärningsmannen hade stängt in sig i huset och poliserna förberedde ett försök att ta sig in. De tre medarbetarna på balkongen blev befriade först vid 9-tiden på kvällen, rejält nerkylda men i övrigt oskadade. När Axelman kom ut på kvällen vid 10-tiden med hunden i koppel och ficklampa i hand var han enligt särbon på väg ner till strandateljén, där han arbetade med några oljemålningar. Att han kom ut för att konfrontera poliserna, och därmed kanske arrangera ett assisterat självmord, ansåg hon uteslutet. Polisen beslutade att göra ett ingripande när han var på väg bort från polisens skyttar. En polis i den gotländska insatsstyrkan ropade då: ”Det är polisen, släpp eventuella vapen och visa händerna”. Även en polis från insatsstyrkan ropade, och tände samtidigt ficklampan på sitt vapen. En tredje polis vittnade om hur Torbjörn Axelman stannat upp ett tiotal sekunder, för att sedan lyfta armen och avlossa två skott åt det håll där de ropande poliserna stod. Polisen besvarade elden, och sedan sköt Torbjörn Axelman ytterligare två skott liggande på marken. Axelman träffades i bröstet och ett skott i varje ben. Han blödde kraftigt och fick under natten behandling för sina skottskador. Han var allvarligt skadad, men inte livshotande. Hansson var svårt skadad och fick vård för skottskador i ryggen, bröstkorgen och ena handen. Hans allmäntillstånd betecknades som icke livshotande. Polisen konstaterar att Axelman avlossat minst elva skot vid de båda skottlossningarna. Det har också framkommit att Axelman har guldmedalj i pistolskytte och att han har licens för 20 vapen, både revolvrar, pistoler och gevär.
Skottdramats efterspel
Rättegången hölls under februari 2009 i Gotlands tingsrätt, Visby. Från Rättsmedicinalverket framfördes ett utlåtande till tingsrätten att Axelman var allvarligt psykiskt störd vid dådet och att det fanns risk att han skulle begå ytterligare brott. Torbjörn Axelman fälldes av Gotlands tingsrätt för försök till mord i tre fall. I avvaktan på en rättspsykiatrisk utredning fastställdes ingen dom. Den 27 mars 2009 kom domen. Axelman dömdes för försök till mord i tre fall och påföljden blir rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han ska betala skadestånd med sammanlagt 284 367 kronor. 75 000 kronor vardera till de beskjutna polismännen och 134 367 kronor till den skottskadade Joakim Hansson (där 100 000 kronor gäller kränkning).
Tingsrättens dom överklagades och den 27 maj 2009 påbörjas rättegången i Svea hovrätt. I domen som kom den 10 juni fastställer hovrätten den tidigare dom som tingsrätten utdömt. Man gör dock en liten ändring. Hansson tilldelas ett högre skadestånd än vad tingsrätten beslutade. Nu får han 159 367 kronor mot 134 367 i tingsrätten. Anledningen är att hovrätten anser att Hansson skall ha ett 25 000 kronor högre belopp för kränkning. Omständigheterna, där Hansson innan han kunde föras i säkerhet i nästan en timme låg allvarligt skottskadad på marken utanför huset där Axelman befann sig, är av sådan art att ersättningen skall ökas. Redan samma år lämnade Axelman in en resningsansökan till Högsta domstolen, som inte lämnade något prövningstillstånd. Den 8 december 2010 lämnas en ny ansökan in till Högsta domstolen. Axelman har nu tagit hjälp av Trod Sefastsson och tidigare Rikskriminalchefen Tommy Lindström. Enligt ansökan finns oklarheter i antal skott som avlossades i köket och om Axelman verkligen skjutit mot poliserna. Redan efter fyra dagar kommer svaret från HD att ansökan avslås. Efter domen i mars förs Torbjörn Axelman över till den rättspsykiatriska avdelningen vid Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby. En förlängning av vården prövas regelbundet av förvaltningsrätten. Efter en tid kan han leva som en relativ fri man. Han bor i en lägenhet i Stockholm och behöver endast besöka sjukhuset några timmar varannan vecka. Under oktober 2011 beslutar Förvaltningsrätten att den slutna vården skall övergå i öppen vård. Det innebär att Torbjörn Axelman måste hålla regelbunden kontakt med Löwenströmska sjukhuset. Man beslutar också att Torbjörn Axelman inte får besöka Gotland. Axelman överklagade förvaltningsrättens dom till Kammarrätten i Stockholm. Han ville slippa den rättspsykiatriska vården helt. Kammarrätten delar dock förvaltningsrättens krav på öppen vård. Den domen har också Axelman överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen. Drygt tre år efter skotten, under början av april 2012, är Torbjörn Axeln en helt fri man. Förvaltningsrätten i Uppsala har beslutat att den rättspsykiatriska vården ska upphöra, och åklagaren har inte överklagat beslutet.
Som en del av en kurs vid Högskolan i Visby gör Annkie Medin från Gotland och Mats Larson från Stockholm en film om dramat vid Brucebo. Den planeras att premiärvisades under våren 2009 men stoppas av ledningen för Högskolan.
Brucebos stipendiater
Enligt Carolinas testamente skulle unga konstnärer från Sverige och Kanada kunna få stipendier och bo och arbeta på Brucebo. Som tidigare nämnts etablerades The Brucebo Fine Art Scholarship senare ändrat till The Brucebo Fine Art Summer Residency Scholarship för att administrera de kanadensiska stipendiaterna. De första stipendiaterna från Kanada , Barbara Green och Oliwer Twist, anlände 1966 till Brucebo och år 1972 kom stipendieverksamheten igång på allvar med stipendiaten Lena Madsen från Toronto, Ontario. Stipendiaterna från Kanada bor under den tre månader långa sommarvistelsen i Fiskarstugan, normalt en stipendiat årligen. Stipendiet omfattar resa Kanada-Gotland och tillbaka, vistelse i Fiskarstrugan och ett belopp på c:a 30.000:- (2014) för att täcka matkostnader och övriga utgifter. Som motprestation skall stipendiaten skänka ett konstverk att ingå i den växande kanadensiska konstsamlingen på Gotlands Museum. Konstverket skall skapas under vistelsen på Brucebo. På senare tid ställs sommarens arbeten ut på Galleri Gocart. Många av stipendiaterna rör sig runt om i Själsö under sin vistelse och får bra kontakt med de boende i området, t.ex. Sara Tremblay, stipendiat 2013.
Omkring år 1995 etableras ett andra stipendium -The William Blair Bruce European Fine Art Travel Scholarship-. Detta stipendium är ett resestipendium för unga konstnärer från Kanada. Efter en konstundersökande resa inom Europa skall stipendiaten besöka Visby och avge en offentlig redovisning baserat på insamlat material och intryck samt inlämna en slutrapport till Brucebo Fine Art Committee. Brucebo Scholarships for Canadian Artist har en trevlig hemsida där man bl.a. kan hitta de senaste Brucebostipendiaterna och se en del av deras skapelser under vistelsen på Själsö. Även resestipendiaterna presenteras med ett urval av sina resultat från Europaresan. Listan omfattar stipendiater från och med 1999 (tyvärr inte från 1966?).
www.bruceboscholarships.ca
Även unga svenska konstnärer vistas på Brucebo som stipendiater. Intill Fiskarstugan ligger en byggnad som tidigare var Fiskarstugans ladugård med höloft och som byggdes om 1969-1971 till en bostad för de svenska stipendiaterna. Ett mindre uthus också tillhörande fiskarstugan byggdes om för att kunna användas som verkstad för stipendiaterna. Stipendiaterna vistas normalt sex sommarveckor på Brucebo.
Stiftelsen för Brucebo samarbetar med Kungliga konsthögskolan sedan många år, när det gäller att utse de svenska stipendiaterna. Konsthögskolan utser varje år två elever med möjlighet att komma till Gotland och Själsö för att arbeta och ställa ut. De valda stipendiaterna kan komma från Konsthögskolan eller Grafiska sällskapet. Deras arbeten från stipendietiden ställs ut på Galleri Gocart, liksom den kanadensiska stipendiatens arbeten. Även de svenska stipendiaterna skall efterlämna ett konstverk till samlingarna från sin vistelse på Brucebo. det första konstverk som donerades till stiftelsen skedde 1946 och kom från Gunvor Gun Setterdahl.
Någon lättillgänglig sammanställning över svenska Brucebostipendiater tycks omöjligt att finna, liksom deras arbeten under vistelsen i Själsö. Efter utställningen på Galleri Gocart kan man kanske finna något i Gocarts arkiv, i övrigt verkar de försvinna bort i interna oåtkomliga arkiv på Konsthögskolan?
Stipendiater i en något ofullständig tabell:
| År | Stipendiat, Kanada | Stipendiat, Sverige |
|---|---|---|
| 1937 | Ivan Ekedahl, Karl J. Rosell | |
| 1946 | Gunvor Gun Setterdahl | |
| 1966 | Barbara Green, Oliwer Twist | |
| 1972 | Lena Madsen, Toronto | |
| 2006 | Natasha Mazurka | |
| 2007 | Francois Saint-Pierre | |
| 2008 | Mark Prier | |
| 2009 | Ami Schissel, Ottawa | |
| 2010 | Kristen Bjornerud | Domenique Fleury, Fur Rundgren |
| 2011 | Daniel Hutchinson | Magnus Dahl, Anna Kindbom |
| 2012 | Véronique La Perriére | Marika Troili, Anne Marte Overaa |
| 2013 | Sara A. Tremblay | Sofia Ekström |
| 2014 | Daniel Paterson | Hanna Jagare, Rebecka Bebben Andersson |
| 2015 | Jeremy Herndl, Vancouver | Niklas Edstam |
| 2016 | Corri-Lynn Tetz, Kanada | Juanma Gonzales Marcos, Madrid |
| 2017 | Laura Lindley, Vancouver | Isak Anselm, Linköping |
| 2018 | Sarah Pupo, Montreal | Olivia Pettersson Fleur, Stockholm |
| 2019 | Winnie Truong, Toronto | Natália Rebelo, Stockholm |
Region Gotland har varje år under september ett utbyte av konstnärsstipendiater med Landschaftsverband Westfalen Lippe, vilket har pågått sedan 1975. Det är Kultur- och fritidsförvaltningen som står för kostnaderna och administrationen. En stipendiat från Gotland erbjuds en månads vistelse i Tyskland, med ett stipendiebelopp på cirka 10 000 kr för uppehälle, boende och tillgång till ateljé. På motsvarande sätt är Region Gotland värd för Westfalenstipendiaten, i samarbete med Brucebostiftelsen, som tillhandahåller ett av sina ateljéhus på Själsö. Även här ställs stipendiatens arbete ut på Galleri Gocart.
Brucebo blir museum
Brucebo var i stort behov av underhåll och renovering, inte mins beroende på det obefintliga underhållet under Axelmans tid på Brucebo. Stiftelsen inledde reparationerna 2006 med att byta ut värmesystem och elektriska installationer. Innan en större renovering kunde påbörjas måste alla föremål tas undan, katalogiseras och förvaras på lämpligt ställe. Tavlorna hade hängt i 70 år och var i stort behov av rengöring. Alla möbler, lösöre och massor med föremål från omkring 600 m2 yta måste också tas bort innan renoveringen. Det omfattande arbetet har letts av Joakim Hansson. Man beräknar de inventerade föremålen till omkring 7000. Till sin hjälp har Hansson haft har föremålsantikvarierna Mikael Karlsson Aili och Maria Lantto, som båda studerat vid högskolans föremålsantikvariska program. Under studietiden var de med och inventerade föremålen i de gotländska kyrkorna. Sedan 2007 har de jobbat med att inventera de 7000 föremålen på Brucebo. Mikael och Maria var på plats för att hämta konst vid skottlossningsdramat i december 2008. De hjälpte stiftelsens ordförande Joakim Hansson att fly från platsen efter att Torbjörn Axelman skjutit mot och träffat Joakim.
Den andra etappen av renoveringen kunde starta 2009 med undervåningen i bostadshuset, jordkällaren och en del mindre åtgärder på andra byggnader. Länsstyrelsen har hela tiden varit involverad och har gett sitt tillstånd, men påpekat bland annat att ändringarna bara kan utföras med antikvarisk medverkan och att traditionella material och metoder skall användas. Renoveringen har kostat cirka 5 miljoner kronor. Reparationerna görs med avsikten att byggnaden skall kunna användas för olika ändamål som bostad, stipendiatinkvartering och representation.
Under augusti 2010 var bostadshuset så pass färdigrenoverat att stiftelsen kunde anställa två hustomtar som blev just Mikael Karlsson Aili och Maria Lantto. De kunde flytta in den 3 RoK stora nyrenoverade bostaden. I uppdraget ingår att bo i den gamla bostadsdelen i stiftelsens hus, att sköta det dagliga underhållet av fastigheten och att hålla i guidningar. Under våren 2011 har de jobbat mycket med att röja i trädgården för att få den i bättre skick till sommaren.
Guidning av Brucebo startade i liten skala under sommaren 2011. Nu kunde den breda allmänheten för första gången få möjlighet att beundra det stora bostadshuset och en del av all konst som finns där. Den 17 juni 2012 var det dags för invigning av Brucebo med landshövding Cecilia Schelin Seidegård och ett 60-tal gäster. Under sommaren fortsatte den förra året påbörjade guidningen.
Brucebo har äntligen, 77 år efter Carolina Bruces död, öppnats för allmänheten och är nu på väg att bli ett museum över Carolina och William samt deras konst och stora samlingar av föremål. Det var förmodligen så Carolina ville se sitt och Williams hem när hon skrev sitt testamente.
Sedan 2013 arbetar museiintendent Susanna Carlsten och konstnären Martin Johansson på Brucebo. Susanna Carlsten är museiansvarig och svarar för guidning tillsammans med Martin Johansson som också är ansvarig fastighetsskötare.
En berättigad uppmärksamhet fick Brucebo när Antikrundan sände ett inspelat inslag på SVT om Brucebo den 9 januari 2014. Inspelningen gjordes under sommaren 2013. Många är vi som följer Brucebos vidare öden.
Ett stort tack till Anna Karlsson och Oswald Ginzel, som båda bidragit med stor kunskap och egna minnen om Brucebo och ställt ett värdefullt bildmaterial till mitt förfogande.